Jag såg att två av de bloggar jag läser hade skrivit om -okomplicerad vänskap- här i dagarna, fick mig självklart att tänka på alla mina vänskaper, om man säger så?! Iaf, precis som HanaP har jag lyssnat på amanda&hannahs podd där dom pratar om just detta. Att det finns så mkt annat i livet som är komplicerat att är det någonting du verkligen kan välja så är det vänner som är okomplicerade. Jobbet, kärleken, livet över lag är ju komplicerat stundvis och då är det fint att ha den där vännen man bara kan slänga sig ner i soffan och se en film med, prata timmar om ingenting på telefonen eller bara gå ut för ett glas. Utan några krusiduller.
Jag vet att jag är/var en rätt "dålig kompis" om man ska döma efter kvoten att höra av sig på. Särskilt till mina äldre vänner, där jag alltid varit så. Vi har väl som grupp inte varit några telefonpersoner utan det har varit häng då man kunnat och tiden där emellan har man aldrig ifrågasatt.
Jag kan nu, efter lite distans till det, erkänna att jag mått mkt dåligt av detta. Inte att ingen hört av sig mer att då jag bodde uppe i norr hade jag sånna behov att få vara själv ibland. Bara lyssna på musik, se film eller scrolla på facebook och det gav mig så sjukt dåligt samvete att jag valde bort mina roliga och fina kompisar för att sitta ensam. Jag kunde till och med ibland önska att jag inte kände en enda annan person så jag slapp känna som att jag svek någon. Helt galet såhär i efterhand. Och särskilt med tanke på hur jag är nu, sen jag flyttade hit är jag raka motsatsen, hatar nästan att va själv. Älskar däremot att vara själv fast med någon annan. Att sitta och göra nåt på datorn/iphonen sålänge någon annan är i samma rum.
Gud vad jag flytit iväg! Det jag tänkte komma till är att jag är glad att jag har ett fint gäng, mest riktat till de äldre, som jag inte känner måsten för, måste ringa, måste smsa osv utan vi hörs lite då och då och vi älskar varann ändå fastän vi inte pratar varje dag, vecka eller ibland månad!
Puss på er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar