Jag är ju en kontrollmänniska av rang, även om jag inte vill erkänna det så är det så. Så längtar till om ca en månad då jag fått bevisat för mig att allt kommer funka, vi kommer höras då och då och min värld kommer inte gå under.
Känner också nån slags, inte ångest, kanske skam? Skäms? iaf att jag beter mig som att min pojkvän dumpat mig. Herregud, visst att vi är fett nära varann men jag känner mig så tragisk på nåt sätt. Kan inte förklara riktigt, men ni kanske förstår? Jag känner mig FÖR klängig. Jag är en sån tjej som jag blir tokig på som åskådare och bara vill skrika "ta ett chill-pill" till. Jag vet ju att ni har tusen saker att anpassa er efter och fixa innan ni är färdigflyttade som, och att jag inte är den enda som vill höra av dig :P jag vill inte vara en börda, vilket är det värsta jag vet. Därför jag aldrig kan säga vad jag vill äta haha.
Men som sagt, tror jag stressar den lilla tiden tills allt är som det kommer vara. Jag vill bara få det bekräftat att det kommer gå bra liksom.
Sååå, min bästa vän, vi hörs då vi hörs. I hope sooner than later. Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar