Jag sitter och gråter "as we speak". Gråter? Ja, jag gråter då jag läser det folk skriver om honom. Hur han under hela denna svåra tid nästan mer tröstat andra än vad andra tröstat honom. Han har varit den starka.
Jag är ledsen för att han verkade verkligen uppskatta livet, vilja leva, tog vara på allting och inte bara nu när han varit sjuk utan han verkar alltid varit så. Han har alltid velat leva.
Jag är ledsen för jag vill inte dö men jag uppskattar inte livet ens i närheten så mkt som han gjort. Jag har inte tagit vara på livet, inte alls faktiskt.
Och jag har inte alltid velat...ja leva men jag vill heller inte dö.
Ingen förtjänar cancer. Jag menar verkligen i n g e n. Men som min lillasyster säger jämt; allting händer av en anledning. Och tyvärr hade Kristian en kort livslinje redan från början och om detta inte hade hänt honom tror jag inte heller att världen, Sverige, jag, hade märkt av hans storhet. Hans kunskap att förmedla en känsla, ett ögonblick, så målande som just han gjort kan nog väldigt få personer göra, om någon?
Hans blogginlägg är iaf det vackraste jag läst.
Tack för allt,
Din vän du aldrig träffade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar