"Du har aldrig varit så fin som du är just nu"

Är i det där stadiet mellan "rätt full" och "vin-brusig". Det stadiet då ALLTING känns, där man i vanliga fall skulle börja med sluddriga ord säga "jag älskar dig" till höger o vänster. Man talar från hjärtat, utan några som helst filter. Där är jag nu. Har ni varit där någon gång men ni redan hunnit hem? Det är en panikbubbla! :P Jag VILL ringa o sms folk o typ förklara hur mkt jag tycker om dom, varför jag tycker om dom. Blir typ frustrerad för vet inte om vissa personer riktigt förstår HUR MKT jag tycker om dom?! Och det är inte så att jag älskar alla, det är bara att det är många som gör saker som jag älskar dom för. Små saker som värmer. Ord som sätter sig. MEN är ändå nykter nog att förstå att det är en fyllegrej att göra så. Så ligger alltså med ett hjärta som håller på att explodera av kärlek men ett medvetande som vet att det är för mkt.

So thats were Im at. Full men inte full nog. Nykter men inte nykter nog.

Jag älskar er. Dig. mig.